Cirka 350 människorättsförsvarare som har mördats i landet mellan 2016 och 2018 på grund av sitt engagemang i frågor kopplade till återbördande av stulna marker, kollektiva mark- och konfliktoffersrättigheter och förespråkare för substitution av olagliga grödor. De mest drabbade folkgrupperna är afrocolombianer, ursprungsbefolkning, fackliga ledare, bönder och HBTQI personer från Cauca, Antioquia och Norte de Santander. Den nya regeringen har fått kritik från nationella och internationella människorättsorganisationer som menar att den har varit tyst om situationen trots att mord på människorättsförsvarare har blivit vardagsmat och är ett problem som lockar det internationella samfundets uppmärksamhet.

Utvecklingen verkar gå emot det som förväntades med implementering av avtalet och man försöker lösa situationen genom att exempelvis öka den militära närvaron trots att de drabbade samhällena gång på gång påpekar att det är svårt att diskutera säkerhetsrisker med potentiella förövare. Då menar påminner om arméns och polisen inblandning i kränkningar mot de mänskliga rättigheterna och i brott mot mänskligheten.

Det finns en viss frustration hos civilsamhälleorganisationer på grund av att de colombianska myndigheterna inte inkluderar deras synpunkter tillräckligt trots att  de har varit delaktiga i diskussionen kring lösningar på säkerhetsproblematiken för människorättsförsvarare. Det finns brister i implementeringen av de kollektiva åtgärderna, dessa som samhällena har identifierat som nödvändiga och borde speglas i politiken för att skydda människorättsförsvarare.

Det är kontroversiellt att Guillermo Botero, den nya försvarsministern, har uttalat sig om att maffian står bakom finansieringen av sociala protester och att regeringen ska sträva efter att reglera protesten. Dessa uttalanden har stora konsekvenser då de å ena sidan ökar risksituationen för sociala ledare och människorättsförsvarare och å andra sidan kriminaliserar alla människors rätt att åtnjuta en rättighet som är grundläggande för en demokrati. Läs mer Ministro de Defensa, a debate de control político por sus declaraciones sobre la protesta social

För två veckor sedan annonserade inrikesminister Nancy Patricia Gutierrez att det inte finns resurser för att finansiera UNP, den nationella skyddsenheten. Det innebär att de överenskommelser som gjordes i juli med f.d. president Santos och där bl.a. ökad närvaro från UNP i de drabbade territorierna inkluderades riskerar att inte bli genomförda med alla konsekvenser det har över människorättsförsvarares liv och arbete. Läs mer: Las medidas del Estado para proteger a los líderes sociales

Under veckan för fred i Colombia träffade Colombiagruppens huvudman Fonden för mänskliga rättigheter flera av de sociala ledare och människorättsförsvarare som besökte huvudstaden för att uppmärksamma det kritiska läget de befinner sig i och samtala om lösningen på situationen. Eventet som MR-Fondens samarbetspartner CCAJAR (Colectivo de Abogados José Alvear Restrepo) anordnade syftade till att analysera den nuvarande politiken samt nya alternativ som ökar skydd och som är anpassade till den kontext där de utövar sin ledande roll.

Foto: Colombiagruppen. CCAJAR:s 40 års jubileum 

MR-försvarare och organisationer vill lyfta diskussionen och hoppas på att regeringen hittar långsiktiga lösningar på problematiken om mänsklig säkerhet genom att börja implementera kollektiva skyddsåtgärder. Det innebär bl.a. att den colombianska staten förebygger våld och förbättrar säkerheten genom att garantera de grundläggande rättigheterna, för detta behövs resurser och politisk vilja.

”De kollektiva skyddsåtgärder som hittills tagits begränsar sig till ökad militär närvaro, regeringen behöver förbättra den riskanalys som görs. Säkerhetssituationen orsakats av saknad av möjligheter för att colombianer ska kunna utöva sina grundläggande och andra rättigheter” Franklin  Castañeda, Fundación Comité de solidaridad con los Presos Políticos. 

Bland de viktiga framgångarna för ökat skydd för MR-försvarare finns ett lagdekret som antogs 2017 med syfte att reglera politiken för att förebygga kräkningar mot rätten till liv, integritet, frihet och säkerhet för personer, grupper och samhällen samt ett nytt ”tidig-varning” system som hittills har publicerat 52 tidiga alarm. Samordningen mellan ministerier och myndigheter som har ansvar över frågan är däremot kritiserad av de sociala ledare vi träffar under besöket i Colombia.

”Staten borde ta disciplinera åtgärder mot tjänstemän som inte genomför det som stipuleras i lagdekreten och andra bestämmelser och som syftar på att förebygga problematiken”. säger en MR-försvarare från Movimiento Rios Vivos. Foto: Colombiagruppen

Urfolks och afrocolombianers erfarenheter kring frågan börjar att vara intressant även för bondesamhällen och profilerar sig som alternativa lösningar. Dessa erfarenheter har ökat skyddet för urfolks- och afrocolombianska ledare och ska stärka egna kollektiva skyddsstrategier hos andra drabbade grupper i samhället (Läs mer om Guardia indigena, urfolkets fredliga armé och Guardia Cimarrona dess motsvarighet hos afrocolombianerna)

Många tror att genomförandet av avtalet kommer att bidra till att förbättra människorättsförsvarares situation för däri finns överenskommelser som kan bidra att hitta lösningar på problematiken genom att erkänna och bekämpa paramilitära och andra olagliga grupper, samt ge garantier till oppositionen och upprättelse för de drabbade under konflikten.

Det finns en klarhet inom de organisationer vi mötte om att politiken för att öka skyddet för människorättsförsvarare ska vara mångfacetterad och inkludera juridiska och politiska skyddsåtgärder med upprättande syfte:

• colombianska politiker och beslutsfattare ska sluta stigmatisera människorättsförsvarare och gör offentliga uttal om sociala ledares roll för en fredlig utveckling i landet.
• polis och militär som har begått överträdelser mot mänskliga rättigheter ska tas ur tjänst
• staten bör skydda offrens rättigheter och förverkliga dess upprättelse i frågor som återbördande av stulna marker
• staten bör stödja och främja pedagogiska processer för samlevnad i de drabbade territorierna
• utvecklingspolitiken bör sträva efter ett inkluderande och fredligt samhälle där de mänskliga rättigheterna och frågor som exempelvis de kollektiva rättigheterna över marken för urfolk, afrocolombianer och bönder från zonas de reserva campesina bör prioriterats
• Regeringen bör samtala med de påverkade i samhällena och komma överens om gemensamma lösningar