I förra veckan deltog Colombiagruppen vid en fredskonferens som den 23:e september anordnades av OIDHACO. Datumet är historiskt för Colombia, då både regeringen och FARC-gerillan tydligt visade vilja att uppnå det fredsavtal som ligger på bordet. Representanterna från de colombianska organisationerna som träffades i Bryssel visade sig vara positiva till den nya överenskommelsen om övergångsrättvisa, men poängterar vikten av att det internationella samfundet är medvetet om de stora utmaningar som genomförandet av dessa överenskommelser innebär.

De icke-statliga organisationerna delar åsikten om att det behövs folkbildningsinsatser för att öka förståelsen hos det colombianska folket om den påverkan som fredsavtalet skulle kunna ha för förbättrandet av deras levnadsvillkor. Detta i syfte att öka det folkliga stödet för fredsprocessen, men även att minska de risker som en eventuell folkomröstning innebär för det slutgiltiga fredsavtalet samt att bidra till fredsbyggandet i landet. ”Det är viktigt att arbeta på regional och lokal nivå för att skapa en pedagogik för fred som hjälper oss i att komma fram i den processen” förklarar Antonio Madariaga, generalsekreterare från Viva la Ciudadanía.

Uppgörelsen mellan regeringen och FARC innebär att ett ”rättsskipningsområde för fred” och särskilda domstolar kommer att upprättas. Den nya jurisdiktionen kommer att bestå av 16 colombianska och fyra internationella experter. Enligt parterna skulle den grundläggande funktionen för fredstribunalerna vara att ta slut på den i landet rådande straffriheten samt bidra till upprättelse för brottsoffren. Detta genom åtal och sanktioner mot de som inom gerillan, militären och polisen är ansvariga för de allvarliga brott som begåtts i landet under den väpnade konflikten. Fredsjurisdiktionen avser garantera sanning, upprättelse och ge garantier för att situationen inte upprepas för konfliktoffren.

De icke-statliga organisationerna ställer sig positiva i frågan om fredstribunaler, allternativa straff och beslutet att de ansvariga för brott mot mänskliga rättigheter som tvångsförflyttningar, folkmord, tortyr, sexuellt våld, mm inte kommer att få amnesti utan utredas. Claudia Mejía från Sisma Mujer och Jomari Ortegón från advokatkollektivet Jose Alvear Restrepo, CCAJAR, påpekade att det fortfarande finns detaljer som bör diskuteras vidare. Bland annat om hur man kommer att driva den juridiska process som handlar om konfliktbrott som sexuellt våld eller utomrättsliga  avrättningar.  Kvinnoorganisationerna Sisma Mujer och Humanas de Colombia insisterade att de ansvariga för konfliktrelaterat sexuellt våld måste ställas inför rätta om det ska finnas en hållbar fred för kvinnor.

I enlighet med avtalet skall de som samarbetar och erkänner tidigare förseelser dömas till mellan fem och åtta års straff, dock under särskilda förhållanden. De skall inte avtjäna sitt straff på vanliga fängelser utan kommer istället att få frihetsrestriktioner. De som på något sätt förhalar eller drar ut på erkännandet bestraffas inom samma tidsintervall, dock i ett vanligt fängelse. Medan de som inte samarbetar alls riskerar  åtalas och dömas till tjugo års fängelse. Domstolarna skulle ha jurisdiktion över statliga aktörer som är ansvariga för brott som begåtts direkt eller indirekt i samband med den väpnade konflikten.

Det finns inga särskilda bestämmelser när gäller konfliktoffrens delaktighet i processen och konceptet Maximos responsables oroar då det kan begränsa möjligheten att inför rätta identifiera aktörer i form av stora internationella men även mindre, företag vilka kan vara ansvariga för några av de observationer som CCAJAR och Amnesty International gjort.

Frågor som militära domstolar och polislagen får kritik från organisationer som CCAJAR som ser dessa mekanismer som ett stort hinder till rättvisa i Colombia där armé och polis har begått brott mot mänskliga rättigheter i landet.

Det finns komplexa aspekter där förhandlingsparterna ska komma överens så som avväpning, demobilisering och återanpassning av före detta kombattanter. Gerillan säger att de börjar avvecklingen av vapen inom 60 dagar efter undertecknandet av fredsavtalet men att ett ömsesidigt eldupphör kommer att bli avgörande för att denna process kommer igång.

Det råder oro

Budskapet är att den colombianska regeringen behöver vara sammanhängande i frågor som den nationella utvecklingsplanen, där utvinning och makroprojekt står i fokus. Detta trots fokus på markkonflikter, ökningen av internflyktingar i landet och den oroande utvecklingen som situationen av mänskliga rättigheter har i områden där dessa makroprojekt pågår. Landets utvecklingspolitik hindrar dessvärre processen att återlämna mark och långt ifrån gynnar de utsatta grupperna i samhället.

Kriminalisering av protesterna har ökat och antalet människorättsförsvarare och samhällsledare drabbas hårt av konsekvenserna.  Det ökade antal människorättsförsvarare och ledare som sitter i fängelse pekar på saknad av garantier för oppositionen. Stigmatisering av människorättsförsvarare är också en vanlig praktik i Colombia och ett sätt förminska deras legitimitet inför allmänheten.

399st människorättsförsvarare drabbades av situationer mellan januari och juni 2015. Många av dessa personer tar emot skyddsåtgärder från staten men civilsamhällets organisationer påpekar gång på gång att det saknas politiska beslut för att skydda de mänskliga rättigheterna i landet och att dessa åtgärder inte tar hänsyn till kontexten och individens behov.

För de colombianska organisationerna är det svårt att prata om postkonflikt efter ett eventuellt fredsavtal då konflikten i Colombia begränsas till den mellan FARC-gerillan och regeringen. Regeringen bör bl.a. förhandla med ELN-gerillan, bekämpa de som kallas för BACRIN och ge svar till de behov som många glömda samhällen i landet har.