DEBATT Söndagen den 28 augusti signerades det fredsavtal som markerar slutet på ett halvsekel av väpnad konflikt i Colombia. Men mycket återstår att göra för att freden ska bli hållbar. I den processen har Sverige en viktig roll att spela, enligt företrädare från Kristna Fredsrörelsen, Forum Syd, och Fonden för mänskliga rättigheter.

*Publicerad den 6:e september av Mänsklig Säkerhet

Colombia närmar sig slutet av ett halvt sekel av inbördeskrig då ett fredsavtal mellan FARC-gerillan och den colombianska regeringen undertecknats. Även om det är en historisk och positiv händelse är detta i sig inte tillräckligt för att bygga fred i Colombia. För att få slut på det politiska våldet i Colombia måste fred byggas underifrån, lokalt ute i landet. Civilsamhället spelar en stor roll i denna fredsprocess, som Margot Wallström och Isabella Lövin med flera konstaterade på Aftonbladet Debatt i våras.

2015 var det fredligaste året i Colombia på över femtio år, men i skuggan av fredsförhandlingarna har hoten och våldet mot människorättsförsvarare ökat. Den internationella människorättsorganisationen Frontline Defenders årsrapport för 2015 visar att en tredjedel av morden på människorättsförsvarare i världen skedde i Colombia. Dessa mord skickar alarmerande signaler till fredsförhandlingsbordet och till civilsamhället: trots ett annalkande fredsavtal kan människorättsförsvarares säkerhet inte garanteras.

Liksom gerillan och regeringen förhandlar om garantier för att tidigare medlemmar i gerillan ska kunna återintegreras i det colombianska samhället utan att riskera repressalier, måste också civilsamhället ges garantier för att kränkningar av mänskliga rättigheter inte ska upprepas. Människor ska aldrig behöva hotas, attackeras eller mördas för att de står upp för mänskliga rättigheter. Om inte människorättsförsvarare kan bli garanterade skydd i en fortsatt fredsprocess finns det ingen fred att tala om. Dag Halvor Nylander, den norska regeringens representant som garant i processen mellan parterna FARC och den colombianska regeringen, förklarade i SVT:s Agenda den 20 mars varför fredsförhandlingarna är unika i sitt slag:

Det är helt nyskapande att offren deltar direkt vid förhandlingsbordet i en fredsprocess. Som en följd av deras aktiva deltagande har FARC och regeringen kommit fram till ett avtal om övergångsrättvisa, som sätter offren i centrum för en lösning. Det har varit helt avgörande.

Samtidigt har flera av dem som har fått träffa regeringens och FARC:s förhandlare utsatts för hot och attacker som en direkt konsekvens av framstegen i fredsprocessen. Flera grupper, många av dem redan marginaliserade i det colombianska samhället, känner sig inte heller representerade. De mest utsatta grupperna i samhället måste inkluderas när beslut om hur utvecklingen i landet skapas. Civilsamhällets röster måste få höras. För närvarande satsar Colombias regering starkt på råvaruutvinning för att skapa tillväxt, under villkor som innebär att urfolks, afrocolombianers och småbönders rättigheter inte respekteras och att deras åsikter inte ses som relevanta. Detta leder i sin tur till att socioekonomiska och miljömässiga konflikter ökar.

Vi som skriver det här har alla mångårig erfarenhet av att på olika sätt och med olika metoder stötta civilsamhället i Colombia. ”Svenskt fredsarbete har här varit ett viktigt stöd till den positiva utveckling som vi nu ser i landet” skrev Margot Wallström och Isabella Lövin med flera i sin debattartikel. Vi ser därför följande åtgärder som nödvändiga för att Sverige fortsatt ska vara en stark aktör i utvecklingssamarbetet med Colombia:

1. Sverige bör fördjupa sitt öppna stöd och samarbete för fred på ett sätt som möjliggör en fred som inte bara är ett formellt avtal om eldupphör mellan stridande parter, utan en bredare förändringsprocess där alla samhällssektorer involveras för att ta itu med de grundläggande orsakerna till konflikten, och därigenom bygga en rättvis, inkluderande och hållbar fred.

2. Sveriges strategi för utvecklingssamarbete bör utformas så att den kan genomföras oavsett hur fredsförhandlingarna mellan de väpnade aktörerna utvecklas.

3. Sverige bör i högre grad stödja arbetet för att säkerställa att urfolks och afrocolombianers rättigheter respekteras genom att genomföra korrekta konsultationer med dessa grupper och med småbönder, när de berörs av beslut om råvaruutvinning eller andra beslut som påverkar deras utveckling.

4. Sverige bör bidra till ett fokus på genusperspektiv och kvinnors rättigheter.

5. Sverige bör ge fortsatt stöd till civilbefolkningen samt nationella och internationella organisationer som arbetar i avväpningszoner för att kontrollera att eldupphöret efterlevs och för att skydda och utbilda civilbefolkningen i mänskliga rättigheter.

6. Sverige bör fortsätta att ge sitt politiska och finansiella stöd till fredsdialogen, men samtidigt stärka sitt stöd till fredsbyggande underifrån via civilsamhället, med fokus på särskilt utsatta grupper i de regioner som drabbats hårdast av konflikten. Stödet bör fokusera på att säkerställa en fred där mänskliga rättigheter garanteras även för de mest utsatta och marginaliserade befolkningsgrupperna. En fred som bygger på sanning, rättvisa, gottgörelse och garantier för icke-repetition, som medför en avmilitarisering av samhället och möjligheter för Colombias landsbygdsbefolkning att livnära sig.

Genom dessa åtgärder kan Sverige och andra internationella aktörer ge stöd till Colombia för att landet äntligen ska nå den fred som så många längtat efter så länge.

Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen

Lisa Sjöblom, generalsekreterare, Forum Syd

Jenny Jansson Pearce, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.